Utmaning för bildningen

Är målet "verktyg och medel" eller att utveckla vår kultur?

Vid denna tid var verktygen och medlen både långsamma och begränsade sedda ur nutidens synvinkel. Datanäten var opålitliga textbaserade modemförbindelser.

Efter DSU-diskussionen har mycket vatten flutit under de digitala broarna. Många nya moden och slagord har uppstått och integrerats i den aktuella debatten kring utbildning och pedagogik: informations- och kunskapssamhälle, livslångt lärande, flerformsstudier, digitala inlärningsmiljöer, multimedia, interaktion, studentfokusering, e-learning och m-learning, nätverksbaserad pedagogik, net generation, ICT och IKT, UBI eller upplevelsebaserad inlärning ...

Finland - ett framtidslaboratorium

Slagordens riklighet ger att förändringen inom detta område har varit snabb och på sina håll även dramatisk. Finländarna har - åtminstone enligt egen åsikt - iklätt sig rollen som föregångare och innovatörer. Samtidigt har vår ställning i McLuhans globala by stärkts av Nokia, Linux, vår elektroniska musik och övriga digitala kompetens.

"Finland" har inte på många år betytt enbart ett perifert område av skog och skärgård, utan ordet skapar associationer till ett dynamiskt framtidslaboratorium, viktigt ur forsknings- och utvecklingscentrens och även EU-politikens synvinkel. Den s.k. PISA-forskningen, som nyligen genomfördes i Europa, ger belägg för det finländska utbildningssystemets överlägsenhet. Manuel Castells, guru i vår informationsålder, prisar den finländska informationssamhällsmodellen. Det finländska sättet att agera uppskattas helt tydligt, och som extra bonus vinner även vårt kulturliv (Kaurismäki osv.) framgång ute i världen.

Men, ett ögonblick . Har farten gjort oss blinda och entusiasmen inför framtiden fått oss glömma självkritik och balanserat omdöme? Kan det vara så att vi i våra kommunikationstekniska försök i undervisningen och vid de senaste årens implementeringar har fokuserat för mycket på verktyg och medel?

Det skulle man gärna vilja påstå. Ett faktum är att man i projekt och deklarationer hittills alltför ofta har fokuserat på tekniken (Internet- nätet, de virtuella förbindelserna, cd-skivor osv.) medan den verkliga substansen, dvs. innehållet i undervisningen, inlärningsmiljöerna osv. kommit i andra hand.

En sådan här verktygsfokusering och ingenjörmässig synvinkel har kunnat märkas även i andra avseenden i diskussionerna om informationssamhället och nymediekulturen - särskilt i Finland: det förlovade landet för fem miljoner maskintokiga. Mitt i den överdrivna teknooptimismen och digitalståhejet har man alltför ofta glömt de klassiska bildningsidealen och den pedagogiska substansen. Verktyg och medel har framhävts på metakunskapens bekostnad.

Finskans "tietoyhteiskunta" är ett felaktigt begrepp

Instrumentalismen är , dvs. "den smidande människans", centrala tidsteori. Härtill kan man genast tillägga att det i finska sammanhang använda begreppet "tietoyhteiskunta" i grund och botten är ett översättnings- och begreppsfel. Engelskans , tyskans , svenskans  osv. borde översättas mer måttligt till informaatioyhteiskunta.

De senaste årens diskussioner har även mer allmänt störts av dunkelheten och flertydigheten i begreppen "kunskap", "information", "data", "bildning", "media" osv. Forskaren John A. Barry har gett diskussionen ett träffsäkert namn technobabble, teknobabbel.

Jag vill inte vara någon glädjedödare, men av samhällets utstakningar har man lätt fått den uppfattningen att t.ex. kunskapssamhället skulle vara något nytt och märkvärdigt. Fel - idén är över 40 år gammal! Ofta ser man de tankar nationalekonomen Fritz Machlup framförde redan 1962 som en utgångspunkt. Med inspiration i dessa startade diskussionen om  i Japan. Den idealiska framtidsstat, , futurologen- teknokraten Yoneji Masuda föreslår är ett kraftigt datoriserat och nätbaserat tekno-lyckoland. I den västerländska diskussionen gjorde informationssamhället strandhugg på 1970- och 1980-talet utifrån bland annat Marc Porats forskning om informationsekonomi.

Jag uppmanar till eftertanke och försiktighet. Det har varit sorgligt att under de senaste åren följa den överentusiastiska feber där maniskt datababbel ostört fått stiga till surrealistiska höjder.

Ur en forskares synvinkel är det även i vårt nya sköna informationssamhälle i stor utsträckning fråga om vår egen tids dröm, som vi ställer samma överdrivna förhoppningar på som det gjordes på renässansens utopier eller det senaste århundradets scifi-fantasier. I det senaste seriealbumet om Mämmilä bygger man även där upp ett informationssamhälle med EU- finansiering.

Visioner eller illusioner

Författaren William Burroughs har konstaterat att språket och orden är ett virus från rymden. Ett av vår tids modeord har varit "vision" med vilket man kan avse en organisations, ett företags, ett samfunds osv. strategiska intentioner och mål. Ordboken ger dock även en annan definition av ordet vision: synupplevelse utan motsvarighet i verkligheten!

"Don't believe the hype", sammanfattade gruppen Public Enemy för inte så länge sedan. Här kunde man tillägga att den kritiska debatten i Finland om informationssamhället, digital teknik och mediedominerad kultur ännu ligger i startgroparna. Olika slags efterklokhet och besserwisserism förekommer dock, vi behöver bara tänka på diskussionerna kring umts-affärerna och digital teve på sistone.

För att fritt citera filosofen Eino Kaila betyder bildning att det förgångna finns med i nuet. Det är just det historiska, filosofiska och estetiska perspektivet man tydligare skulle vilja se i den samtida diskussionen. Jag vill understryka att konstruktiv kritik innebär en förhandlande relation till företeelser i kultur och samhälle - inte nihilistiskt nedskjutande. Den centrala utmaningen anknyter till på vilket sätt en framtidsinriktad avantgarde-attityd och innovationsanda kan kopplas samman med kritiskt övervägande och principerna för hållbar utveckling.

Mediefostran i simuleringskultur

"Mediefostran" är även det ett relativt nytt pedagogiskt slagord med naturlig koppling till teman som distansundervisning, elektronisk inlärning, virtuella skolor och informationsläskunnighet.

De allmänna utmaningarna och problemen inom mediefostran är ytterst aktuella. Det är ju fråga om - ur såväl den samhälleliga diskussionens, kulturvärdenas och den för tillfället tillämpade teknikens synvinkel - hur (ny)medierna, datanäten, den globala nöjesindustrin och hela den digitala kulturens mångfacetterade fält inverkar på medborgarnas utbildning och fostran.

Under de senaste åren har man även försökt svara på olika mediepedagogiska utmaningar. Ett intressant exempel är verket  (WSOY 2000) som kom ut för något år sedan. Den polemiska och informativa fackboken har skrivits av professorn i pedagogik Juha Suoranta samt dekanen, professorn i medievetenskap Mauri Ylä-Kotola.

 är en bok som gör som den lovar och utvecklar "referensramar, scheman och förslag för att bygga upp personliga medieupplevelser." Syftet med verket är inte att tillhandahålla färdiga fakta om (ny)medierna, utan att väcka läsarna intresse för att fundera över sitt eget förhållande till och sina egna erfarenheter av medierna. Mediefostran ses som en process som sammanför människor och "förbättrar möjligheterna till glädje, kärlek, solidaritet, motstånd och kritik."

En så här högstämd utstakning gör att man tappar andan ett tag. Det är ovanligt att någon i vår tid har mod att uttala sig på detta vis. Bokens utmanande inre monolog slutar dock inte här. I verket konstaterar man bland annat att uppfostran är ett dubbelriktat skeende: även unga kan uppfostra äldre!

Dessutom argumenterar boken i enlighet med modern teori att betydelserna i mediet inte är givna, utan att de slutligen tar form när de tas emot och i sina kontextuella sammanhang. Bland annat uppmanar verket lärarna att se på våldsfilmer såsom  för att lära sig förstå sin samtida kultur.

Sam Inkinen har disputerat till doktor och är medieforskare, författare och redaktör. Han har verkat som forskare och lärare bland annat vid Vasa universitet och Lapplands universitet samt föreläst aktivt vid europeiska högskolor. Inkinen har ensam och tillsammans med kolleger redigerat många faktaböcker på finska och engelska. Av dessa är de viktigaste  (de Gruyter 1999) och  (Edita 1999, 2001). Framtidsantologin  (Finn Lectura 2002) representerar den nyaste produktionen. E-post sam.inkinen@uwasa.fi.