Öppen källkod och fria webbläromedel
Vid första anblicken verkar den enda faktorn som förenar programvara som producerats med öppen källkod, , och webbläromedel vara kontexten: informationstekniken, informationssamhället och en värld som förenats till ett litet samfund via datanät. Men om man skrapar lite på ytan hittar man fler likheter - och också möjligheter. Webbläromedel har en unik chans att stå i spetsen för en liknande revolution som programvaruproduktionen har genomgått och fortfarande genomgår. Detta kunde bli ett nytt sätt att producera pedagogiskt högklassiga och hållbara läromedel att användas fritt och utan förbindelser av alla som behöver dem.
Programvaruproduktion med öppen källkod
Programvara som använder sig av en så kallad öppen källkod, exempelvis operativsystemet Linux eller kontorsprogrammet OpenOffice, är redan en del av vår vardag. Världens populäraste webbserverprogram Apache har för länge sedan gått om sin kommersiella konkurrent, Microsofts IIS. Kommuner, städer och olika samfund runt om i världen övergår en efter en till att utnyttja programvara som är gratis och som man inte behöver förbinda sig till. Varför gör de det?
Varför är frukten av gratis arbete intressantare än en kommersiell produkt?
Den omedelbara reaktionen är antagligen att det i sista hand handlar om kostnaderna. Initialkostnaderna för att skapa tjänster som använder öppen källkod är en bråkdel av dem för motsvarande kommersiella produkter. Men utgifter uppstår ändå - tjänsternas underhåll och utveckling kostar alltid. Produkterna med öppen källkod börjar redan komma upp i den åldern att man kan göra preliminära beräkningar av deras genomsnittliga kostnader i jämförelse med kommersiella produkter. Dessa preliminära jämförelser tycks ge ett resultat som talar för produkter med öppen källkod.
Men produkter med öppen källkod ger också andra än ekonomiska fördelar. Friheten att modifiera och utveckla produkten utan begränsningar till att motsvara egna specifika behov är i vissa fall ett avgörande argument. Utvecklingscyklerna hos kommersiella s.k. -licensierade produkter är inriktade på att motsvara den antagna målgruppens genomsnittliga behov. Slutanvändare med behov som avviker från den antagna normen är troligen intresserade av alternativa produkter som kan modifieras lättare - och helt lagligt.
De flesta av dagens produkter med öppen källkod publiceras och utvecklas under den s.k. GNU GPL-licensformen eller någon av dess varianter. GNU General Public Licence, som upprätthålls av Free Software Foundation, ger slutanvändaren rätt att kopiera och bearbeta produkten utan begränsningar, lägga till eller radera egenskaper och sprida produkten vidare utan ersättning. Licensieringsmodellen förbjuder också förändring av de ursprungliga licensieringsvillkoren och gör det så omöjligt att överta produkten i sitt eget namn. Jämfört med den kommersiella licensieringsmodellen, som bara ger slutanvändaren rätt att köra programmet och eventuellt till och med begränsar användningskontexten, är GPL-modellen alltså helt förståeligt ett sensationellt nytt och annorlunda funktionssätt. Eller är det?
Uppkomsten av grupper som utvecklar öppen källkod
Under datorernas förhistoriska tid, det vill säga vid övergången mellan 1960- och 1970-talet, fokuserade den dominerande affärslogiken på hårdvara, det vill säga utrustningshandel. De fysiskt omfångsrika och enligt dagens mått klumpiga centraldatorerna sågs som det centrala handelsobjektet, medan programvaran bara ansågs ha ett marginellt mervärde. Hela programutvecklingen utfördes av experter insatta i frågan, och programvaran levererades med datorn som ett extra bonus. Situationen var nästan identisk med verksamheten inom grupperna för öppen källkod: utvecklingsmodellen var gemensam och fri.
Då tekniken utvecklades började datorerna krympa i storlek i mycket snabb takt, samtidigt som effektiviteten hos produktionslinjerna och datorerna steg i motsvarande mån. Tyngdpunkten i affärsverksamhetens vinstlogik flyttades till utvecklingen av programvara, och ungefär fram till början av 1980-talet hade alla de vanligaste programmen blivit kommersiellt licensierade och kontrollerade produkter. Som ett slags motreaktion mot detta startade Richard Stallman sitt GNU-projekt år 1983.
Uppkomsten av det offentliga Internet i början av 1990-talet inverkade avgörande på uppkomsten av grupper som utvecklar öppen källkod. Före det globala datanätets tidevarv var utvecklingsgrupperna per definition på en viss nivå lokala företeelser. Då global interaktion mellan specialiserade intressegrupper, såsom programmerare, blev möjlig, började grupperna för öppen källkod verkligen blomstra.
Webbläromedlens utveckling
Om man vill förutse nätinlärningens kommande faser, kan det vara fruktbart att ta sig en titt på hur affärsmodellen för programproduktion har utvecklats. Programvaruprodukterna har genomgått sin egen evolution. På 1960-70-talen var en typisk programvara, till exempel IBM:s DB2-databasapplikation, resultat av ett visst utvecklingsprojekt, medan den dominerande typen av program i slutet av 90-talet var massprodukter som spreds via partihandeln, exempelvis Microsoft Office-paketet. Typiska programprodukter på 2000-talet är mervärdestjänster på Internet, vars vinstlogik är en helt annan än hos förfäderna på 1970-talet.
En liknande utveckling har också skett inom produktionen av webbläromedel, men i en betydligt snabbare takt. Nätinlärningens förstadier från 1980-talet, det vill säga datorstödda språkinlärningsapplikationer eller datorstyrda språklaboratorier har utvecklats till inlärningsplattformer som fungerar decentraliserat på webben och till vilka det går att producera läromedel enligt redan delvis utarbetade standarder.
Chefen för Tekniska högskolans utbildningscentral Dipoli, utredningsmannen för e-inlärning Markku Markkula har skrivit en rapport som visar att det i Finland redan finns cirka 50 företag som producerar eller paketerar inlärningsinnehåll. Man kan anta att också läromedlen i ett visst avseende kommer att bli bulkprodukter då inlärningsplattformerna och webbläromedlen i allt större grad börjar följa internationella och nationella standarder.
I så fall står man inför en likadan situation som inom programproduktionen: vinstlogiken måste byggas upp kring produktion av mervärdestjänster i större grad än kring den egentliga läromedelsprodukten. Detta ger läromedelsproduktionen möjlighet till ett liknande hopp som uppkomsten av Internet gav programproduktionen: att skapa grupper för utveckling av fria läromedel.
Utvecklingsmodellen för produkter med öppen källkod och webbläromedel
Tänk om man skulle tillämpa utvecklingsmodellen för produkter med öppen källkod på webbläromedel, såväl ideologiskt som produktionsmässigt? Detta känns absolut som en tanke värd att fundera närmare på. Såväl processerna som affärsverksamhetens utveckling hos programproduktionen och produktionen av webbläromedel har stora likheter - i bägge fallen handlar det ju i sista hand om , mental och intellektuell egendom producerad av högt utbildade specialister.
Utveckling av webbläromedel som ett decentraliserat kontinuerligt projekt enligt exempel från grupperna för öppen källkod kan till en början låta som en icke livsduglig tanke. Produktionen av tryckt material är en mycket traditionell och utvecklad bransch; det är därför inte lätt att omskapa dess interna system och verksamhetsmodeller.
På motsvarande sätt kunde man ifrågasätta revolutionen som skett inom programproduktionen. Varför utför eliten inom programvarubranschen arbete utan ersättning och sporrar andra att ge resultatet av deras arbete möjligast stor spridning?
Man har försökt förklara fenomenet med otaliga samhällsvetenskapliga teorier. Gemensamma nämnare för dessa teorier är tjusningen hos de nysamfund som högteknologi möjliggör, virtuell klanbildning bland personer som tänker och känner på samma sätt samt uppnående och upprätthållande av social status i dessa grupper.
Då undervisningen och inlärningen teknifieras allt mer är det kanske motiverat att anta att den nya generationens pedagoger på motsvarande sätt fördomsfritt tar i bruk de möjligheter som virtuella verktyg och samfund erbjuder också för att producera och distribuera läromedel. Kanske det enda som nu saknas är ett första lyckat experiment?
Mika Lammi är ansvarig lärare för inriktningsalternativet nätmedier vid Kymenlaakson ammattikorkeakoulus utbildningsprogram inom kommunikation. Han är också teknologiansvarig planerare vid Medialaboratorio.