Det virtuella universitetet och examensstrukturens förändringar
Pekka Kess använde rubriken "Finlands virtuella universitet - quo vadis?" för sin synvinkel i december. Detta är en relevant fråga nu då den nätbaserade undervisningens smekmånad är över . Vi kan redan erkänna att det inte finns en särskild typ av inlärning som skulle heta nätinlärning; eLearning och mLearning kan mer än gärna förpassas till fraser i reklammakarnas vokabulär. Den eventuella hype som funnits kring nätbaserade inlärningsmiljöer har försvunnit när man insett att de i första hand är administrativa verktyg med vilka tusentals lärare och studerande kan organiseras för arbete på webben.
Vid universiteten har man, dels tack vare projektet med det virtuella universitet, kunnat lägga grunden för en infrastruktur av teknik och kunnande som kan användas för att bygga ut de nationella och internationella dimensionerna hos det virtuella universitetet. Dock vet vi redan nu att de väsentliga faktorerna för en lyckad virtuell organisation står att finna på annat håll än inom tekniken. Samarbete inom nätverk är en bra målsättning för universitetsväsendet, men utgående från erfarenheterna har man lärt sig att det behövs hårt arbete och en verklig vilja till samarbete för att den synergi som uppnås ska bli större än den energi som krävs för att upprätthålla nätverket.
Universitetens institutioner kämpar ständigt med knappa resurser. Det betyder att all utveckling av något nytt som inte direkt anknyter till fakulteternas och institutionernas kärnverksamhet löper risk att bli en snabbt övergående trend. Detta trots att utvecklingsmålen definieras som centrala i festtal och strategier. Alla åtgärder som separerar det virtuella universitetet från universitetens normala kärnverksamhet motarbetar virtualiseringsprojektets hållbara utveckling och tillväxt. Det finns till och med indikationer på att det virtuella universitetet som begrepp fungerar som en sådan separerande faktor. Det är alltså av väsentlig betydelse att försöka intregrera det virtuella universitetet som en del av universitetens vardag och kvalitetsproducerande system. Teknik har inget värde i sig, utan är ett verktyg - trots att man med hjälp av den kan sträva efter verkliga kvalitativa förändringar i verksamheten. Turoff uttrycker saken så här: "The goal for distance education as an institution should be to eliminate itself.".
I och med Bolognaprocessen och reformen av examensstrukturen befinner sig hela universitetsväsendet i förändring. Ur det virtuella universitetets synvinkel erbjuder detta ett tillfälle som man målmedvetet borde gripa tag i.
Magisterprogrammen skapar möjligheter
Reformen av examensstrukturen ändrar studiernas uppbyggnad bland annat så att studierna som helhet inte längre nödvändigtvis vare sig tids- eller innehållsmässigt utgör en enhetlig följd av kurser i grundexamens huvudämne. Det håller på att uppstå magisterprogram till vilka studenterna kommer från olika ämnen, olika vetenskapsgrenar och via olika kanaler. Innehållet i dessa magisterprogram är i regel inriktat på ett speciellt område, exempelvis internationellt biståndsarbete, mobilteknologi eller elektronisk bildjournalism.
En djupgående specialisering innebär en naturlig utgångspunkt för verksamhet i nätverk. Expertisen koncentreras inte till en institution, utan kompetensen för magisterprogram som bygger på specialisering kommer åtminstone från inhemska expertnätverk och oftast från internationella sådana.
Programmens studerande befinner sig i olika livssituationer och har ofta redan erfarenhet av arbetslivet. Trots att magisterstudierna i regel fokuserar på att ge vetenskapliga färdigheter, kan programmen också erbjuda kompletterande yrkeskunskap. Specialiserade magisterprogram är oftast internationella både vad gäller undervisningsspråket och studenternas rekryteringsområde. Dessa faktorer skapar ett behov av flexibilitet i studierna gällande tid och plats - något som nätbaserad undervisning kan erbjuda. Man förbinder sig i allt mindre mån till studier som sker på campus och inte heller till en normal läsårsstruktur.
Magisterprogrammen skulle ha förutsättningar att bli internationella spjutspetsar inom undervisning vid Finlands virtuella universitet och hela universitetsväsendet. Masskurser på nätet väcker inte internationellt intresse, men det gör djupgående program som kombinerar forskning och undervisning. Frågan är bara hur man ska finansiera ett internationellt utbud om man verkligen vill svara mot efterfrågan?
Flera kanaler
Arbetsgruppen som funderade på sätt att förkorta studietiderna lyfte i sin rapport fram det öppna universitetet som en allt viktigare väg till kandidatexamen. Enligt arbetsgruppen för examensstrukturen ger en yrkeshögskoleexamen också behörighet för magisterprogram. Universiteten har rätt att kräva högst ett års kompletterande studier. Vanligen handlar det om att skaffa sig så kallade akademiska färdigheter som är likartade inom olika vetenskaper. Undervisningen i och placeringen av allmänna färdigheter i examen är ett problem också inom grundexamensprogrammen. Här skulle det kunna finnas förutsättningar för volymproduktion åtminstone av gemensamt självstudiematerial. Mängden av och kvaliteten på handledningen skulle varje universitet själv avgöra.
Kandidatexamina som byggts upp enligt strikta kärnämnesanalyser har inte nödvändigtvis utrymme för extra biämnesstudier. Flexibla biämnesstudier utgör alltså troligen inte något större arbetsfält för det virtuella universitetet. Hellre kunde denna uppgift ges åt de öppna universiteten - och samtidigt tydligare koppla den öppna universitetsundervisningen till både det virtuella universitetets och universitetens verksamhet. Enligt förslaget från studietidsarbetsgruppen skulle också de öppna universiteten ingå i JOO-avtalen. De öppna universiteten har ju lång erfarenhet av flerformsundervisning och troligen bättre förutsättningar än vanliga institutioner och fakulteter att klara av administrationen kring studier utgående från JOO-avtal.
Om undervisningens kvalitet
Vid bedömningen av kvaliteten kan alternativ av typen "är nätundervisning bättre än, åtminstone lika bra som eller något slag av substitut för riktig undervisning?" gärna förpassas till den outsinliga källan för ämnen till lärdomsprov. Inte heller vid kvalitetsbedömningen ska det virtuella universitetet särskiljas från utvärderingen av hela universitetets kvalitet och inverkan. Däremot ska man utvärdera hur omfattande användningen av informations- och kommunikationsteknik är, hur den inverkar på gemenskapen, hur den integrerats i verksamhetsmiljön samt graden av nätverksbildning. Det är fråga om kvaliteten hos verksamheten som helhet och om hur tekniken utnyttjas för att producera nya och innovativa lösningar.
Även det virtuella universitetet ska bevara och förstärka det som är karaktäristiskt för ett universitet. Turoff varnar universiteten för att av konkurrensen drivas till att bli en leverantör av 'paketerade' kurser eller ett elektroniskt brevinstitut. Fokus bör ligga på växelverkan och fostran till expertis. Av detta följer att det virtuella universitetet inte är ett sätt att uppnå omedelbara kostnadsbesparingar, om målet är att höja kvaliteten på universitetens verksamhet; verksamhetens kvalitet är starkt bunden till den valda verksamhetsmodellen.
Från virtuellt universitet till universitetens virtuella organisation
Universiteten borde ta Finlands virtuella universitet i besittning på ett positivt sätt. Detta betyder att universiteten borde ha en mycket aktivare roll än att bara delta i konsortiemöten eller den begränsade styrgruppen. Det virtuella universitetets organisation borde bestå av utvecklingsenheten och universitetens aktiva kontaktpersoner. Medan utvecklingsenheten koncentrerar sig på stödtjänster, borde nätverket av kontaktpersoner i sitt dagliga arbete söka och starta innehållsmässiga utvecklings- och samarbetsobjekt.
Tyngdpunkten inom det virtuella universitetet bör riktas mot en europeisk dimension och internationell verksamhet överlag. När man rör sig ute i världen märker man att Finlands modell är känd och att förväntningarna på den är stora. Internationell verksamhet bör göras till en kanal för att skaffa finansiering och expertresurser för verksamheten inom universiteten. Överföring av pengar och skenbar konkurrens mellan universiteten bör däremot undvikas. De undergräver nätverkssamarbetet. Men det här blir ju redan universitetspolitik. Därför skulle man kunna avstå från hela termen virtuellt universitet och i stället tala om Finlands universitetsnätverk. För att låna Turoff: det virtuella universitets uppgift som institution är att göra sig självt onödigt. Framtiden ligger hos ett universitetsväsende som arbetar virtuellt.
Antti Auer
Skribenten är doktor i administrativa vetenskaper och koordinator för virtualiseringsprojektet vid Jyväskylä universitet. Hans doktorsavhandling i regionvetenskap handlade om sambandet mellan informationsteknologi och utbildning ur en regional synvinkel.