Finlands virtuella universitet klart att fortsätta! - men vart och hur?

Jag har på nära håll följt hur det finländska virtuella universitetet kommit till och utvecklats under sex år. Fäder till idén kan man anse TH:s tidigare rektor Paavo Uronen och undervisningsminister Olli-Pekka Heinonen vara. Visionen om ett virtuellt universitet utformades för första gången 1999 i Kunskapsstrategin för utbildning och forskning 2000-2004. Processen hade medvind och som ett tecken på universitetens engagemang undertecknade rektorerna ett konsortieavtal i januari 2001. Därefter har det hänt mycket. Ett trettiotal samarbetsnätverk har uppstått. Flera tiotals projekt har startat och tusentals människor har gått med i denna verksamhet som bygger på ett nytt slags samarbete.

Så här inför jul finns det anledning att stanna upp och i lugn och ro fundera över vad vi uppnått och hur vi ska fortsätta. Jag kommer att granska Finlands virtuella universitets nästa utvecklingsfas utifrån tre påståenden. Dessa har jag samlat ihop ur universitetens utlåtanden om strategin och de diskussioner som jag dagligen får ta del av. Min approach är att initiera en lösningscentrerad och öppen diskussion bland universitetens chefer, lärare, forskare, studenter och stödtjänstsproducenter . Nycklarna till en gemensam lösning har vi redan i handen.

Påstående 1: Utkastet till FVU:s strategi anger inte tillräckligt ingående vilka som bildar Finlands virtuella universitet och vilken dess mission är.

Universiteten har av hävd haft ett mångsidigt samarbete. Samarbetet har dock närmast gällt forskning. Strategiutkastet har enligt de kommentarer som lämnats inte i tillräcklig mån klarlagt vilka målen är när man strävar efter att utvidga samarbetet och vilka som i detta sammanhang är FVU:s huvudaktörer.

Som ett lösningsalternativ föreslår jag att FVU skulle fokusera på att vara universitetens gemensamma nätverk för undervisning och stödtjänster. Beträffande undervisningen skulle universiteten dra upp riktlinjer för på vilka discipliner de vill inrikta sina resurser i syfte att verkställa gemensam undervisning. Inte heller i fortsättningen skulle FVU-konsortiet ha examensrätt utan den innehas av universiteten i nätverket.

I fråga om stödtjänsterna skulle samarbetsnätverken i den första fasen skapas med utgång i de redan befintliga serviceprojekten. För att ge universiteten ett kvalitativt och täckande serviceutbud, bör man i följande fas definiera de tjänster som på ett tydligt sätt ger universiteten mervärde i en föränderlig verksamhetsmiljö. Universitetens IT-avdelningar, centren för undervisningsteknologi och biblioteken har en central roll i definitionsarbetet. FVU:s serviceenhet och CSC skulle tillsammans svara för sammanställandet och planerandet av servicekonceptet.

Samtidigt vore det nyttigt att ta fram en plan för arbetsfördelningen mellan den nuvarande FVU-serviceenheten och CSC där dessa skulle utgöra kärnan i stödtjänstssamarbetet. CSC har framgångsrikt betjänat universiteten bl.a. när Funet-nätverket byggdes och har under de senaste åren tillsammans med universiteten utvecklat bl.a. en nationell videoteknisk tjänst. Dessa serviceverksamheter har utgjort kärnprocesser som möjliggjort ibruktagandet av informations- och kommunikationsteknik vid universiteten.

Påstående 2: FVU har i hög grad främjat pilotprojekt och utveckling av universitetsundervisning och stödtjänstssamarbe, men den nuvarande modellen för FVU-organisationen stöder inte i tillräcklig grad universitetens gemensamma beslutsfattande.

För ett par veckor sedan kontrollerade jag på FVU:s portal i hur många samarbetsnätverk Helsingfors universitet medverkar. Vi är koordinatorer i sex nätverk och medlemmar i 23. Överraskande var att nätverkens antal har tredubblats under de senaste tre åren. Samtidigt samlade jag in information om hur nätet används och fick reda på att den tid studenterna använder på nätet har fördubblats under ett år. Det förefaller som om en kulturförändring inom universitetsstudierna skulle vara på gång. Vetskapen om dessa nätverks verksamhet och resultat blir dock knapphändig i universitetens interna diskussion.

I ett seminarium 25-26.11.2004 med deltagare från undervisningsministeriet och universitetens ledning tog Finlands universitetsrektorers råds ordförande Gustav Björkstrand ställning till Rantanen-utredningen och Brunila-rapporten som nyligen publicerats. Björkstrand konstaterar i sitt anförande att rektorsrådet omfattar de nämnda utredningarna i många frågor: Universiteten bör profilera sig allt tydligare inom erkända styrkeområden, nätverkssamarbetet bör utvidgas såväl nationellt som internationellt och organisatoriska helheter utvecklas både horisontellt och vertikalt.

Lösningsförslag:

Effektiv information om fakta och god praxis i FVU:s verksamhet bör ges och då särskilt till universitetens högsta ledning, fakultetsledningen och institutionerna. Samtidigt är det dags att lägga fram de alternativa sätt på vilka FVU kan organisera sig för att universiteten bättre ska få sin röst hörd i den gemensamma diskussionen och beslutsfattandet om FVU:s verksamhet.

En lösning vore gemensamma expertgrupper inom olika discipliner som skulle samla ihop de bästa idéerna och erfarenheterna från universiteten och informera om dessa på FVU:s portal. En central uppgift för dessa temagrupper skulle vara att sammanställa och förbereda de frågor för FVU:s serviceenhet som man vill lyfta fram för FVU:s ledningsgrupp och konsortiemöte att besluta om. De permanenta temagrupperna skulle vara representativa och medlemmarna experter utsedda av universiteten. Teman för grupperna kunde vara bl.a. utveckling av studieadministration och mobilitet, infrastruktur och teknik, användning av studiemiljöer och utbildning av undervisningspersonal.

Påstående 3. Finlands virtuella universitet är till nytta för alla Finlands universitet

När man granskar FVU:s verksamhet i perspektivet av en allt skarpare internationell utbildningskonkurrens kan man konstatera att Finlands virtuella universitet i bästa fall inom en nära framtid kan vara ett erkänt nätverk av 20 universitet integrerat i det europeiska högskoleområdet.

Lösningsförslag:

FVU skulle ha en gemensam verksamhetspolicy och en linje som stöder synligheten hos den finländska universitetsundervisningen och även fördelarna i utvecklingen av EU:s utbildningspolitik. Det här alternativet skulle kräva öppen dialog från universitetens sida och medvetet sökande efter gemensamma styrkor. Det att de finländska universiteten syns tillsammans på portalen ger möjlighet att informera om verksamheten, nya innovationer och utbildningsutbudet. Samtidigt kunde FVU via sina universitet fungera som en central medlem i förhållande till motsvarande nätverk i andra länder.

Min önskan inför det nya året är att vi i januari-februari fortsätter med en intensiv diskussion om FVU:s mission, organisation och verkställighet. Alla diskussioner kan inte föras vare sig på papper eller på nätet utan en öppen dialog bör uppstå under universitetsrundan då representanter för FVU:s ledningsgrupp och serviceenhet möter universitetens ledning. Under dessa diskussioner preciseras en ny realiseringsmodell inför konsortiemötet i mars. Enligt denna modell kan sedan FVU-konsortiet utvecklas i samarbetets tecken.

Med önskan om en fridfull jul och ett framgångsrikt samarbete

Janne Sariola

Skribenten har verkat som chef för centret för undervisningsteknologi vid Helsingfors universitet ända sedan det grundades i januari 2000. Till hans uppgifter hör den strategiska planeringen av den virtuella universitetsverksamheten och koordineringen av stödtjänsterna för nätbaserad undervisning. Sariola har under de senaste åren medverkat som koordinator i flera av FVU:s definitions- och serviceprojekt, bl.a. VOPLA och IT-Pedas strategitjänstprojekt. Han har även varit överinspektör vid undervisningsministeriet med ansvar för ärenden i anslutning till det virtuella universitetet och är en av de centrala författarna till den nationella kunskapsstrategin för forskning och utbildning 2000-2004 . Han har även varit med om att planera det nationella virtuella universitet.