Om att äga kunskap
Så var det då universitetens virtualiseringsdagar och på plats fanns vänner och annat gott folk. Tillsammans begrundade vi också etiska frågor och då fick jag orsak att påpeka att etik i regel är ett frivilligt val, som eventuellt styrs av till exempel kollegernas press. Lagen innehåller för sin del förpliktande normer och bakom dem kan skymtas utmätningsmannen och kanhända polisens handbojor. Under diskussionens gång insåg jag till min fasa att universitetsfolket inte hade helt klart för sig de begränsningar som gäller för upphovsrätten. Någonstans ifrån, troligen från Amerika, har en sådan uppfattning spritt sig att man alltid och för allt, för form och innehåll, för långt och kort, måste skaffa sig samtycke av upphovsrättens innehavare. Det stämmer ju inte alls.
Paragraf 22 i lagen om upphovsrätt säger att ur offentliggjorda verk får, i överensstämmelse med god sed, citat göras i den omfattning som motiveras av ändamålet. Dessutom får man av offentliggjorda verk tillverka eller låta tillverka några exemplar för eget privat bruk. Och det finns dessutom en hel hop andra begränsningar.
Det hade jag inte ha trott att vissa tillverkares och organisationers piratism-propaganda skulle ha bitit så här effektivt.
Rätten att citera betyder att en professor får kopiera exempelvis ett diagram, ett foto eller en teckning på en stordia eller i en bok och presentera den på en föreläsning, inkludera den i nätmaterial eller i en bok som ska publiceras.
Lagtextens ordalydelse kan kanske skrämma den som är lite nervös av sig. ”I överensstämmelse med god sed” betyder att källan måste anges och att man inte får ljuga att andras material är ens eget. Den urgamla traditionen gäller alltså i oförändrad form: "DNA-sekvensen – bild NN, Nature nr ## 2005".
Den omfattning som motiveras av ändamålet betyder att det inte passar sig att sammanställa en hel föreläsning, artikel eller bok av enbart citat. Begränsningen är formulerad på detta allmänt hållna sätt därför att ändamålen verkligen varierar så mycket. I en tidningsrecension av en ny bok är det tillåtet och på sin plats att publicera en bild av bokens pärm och utdrag ur bokens text. Man behöver inte anhålla om särskilt tillstånd och inte heller meddela upphovsmannen om denna användning.
Citat betyder egentligen avsnitt, men i vissa fall citeras ett helt verk. En recension av en konstutställning är inte helt komplett om den inte innehåller två eller tre bilder av tavlorna eller skulpturerna. En nyhet om en fotoutställning rentav kräver några exempel på de utställda bilderna. Det är helt på sin plats att trycka årets nyhetsbild eller årets naturbild i tidningen.
Inom vetenskapen är det ganska vanligt att en skribent hundratals sidor långt ”diskuterar” med en tidigare auktoritet i syfte att ansluta sig till hans eller hennes åsikter eller omkullkasta dem. Det hör till god vetenskaplig sed att använda citat och direkt anföring. Med hjälp av citat visar man vad någon annan tycker och därefter talar man om vad man själv har för åsikt. Till exempel inom litteraturforskningen kan citaten vara rätt så långa.
Inom amerikansk och delvis brittisk rättskultur är principerna för citatanvändningen aningen annorlunda. Gränsen för tillåtna citat har dragits mycket lågt, och det är brukligt att anhålla om tillstånd till och med för mycket korta citat. Men det är deras lag, och den gäller inte hos oss. Om alltså ett amerikanskt förlag skickar hotbrev när några bilder använts i ett vettigt vetenskapligt sammanhang kan man på rak arm avfärda kraven.
”Ändamålet” med citat har beskrivits med det svåra begreppet ”åberopande”. När jag skriver om upphovsrätt anser jag det vara viktigt att citera exempelvis Pirkko-Liisa Haarmann, eftersom hon är en bättre expert på området än jag. Om Haarmann har skrivit något som jag vill använda, åberopar jag det och framför citatet inom citationstecken. Det har visserligen hänt sig att jag har varit av annan åsikt än hon, och då har jag framfört ett citat för att argumentera mot henne. Det här alltså är den åberopande funktionen.
I synnerhet bildmakare är rädda för amerikanerna. Att visa en film i en film kostar minst tusen dollar i sekunden. Om gänget i en film av Kaurismäki sitter på bio och tittar på en Hollywood-film, och man på duken ser hur åskådarna sätter sig i bänkarna och koncentrerar sig på att stirra på Humphrey Bogart är detta ett tillåtet citat som inte kräver tillstånd från Hollywood – om detta alltså på ett naturligt sätt faller in i intrigen i Kaurismäkis film och den citerade stumpen är kort.
I lärdomsprov, exempelvis pro gradu-avhandlingar, måste man använda källor, och inga tillstånd behövs till det. Däremot måste källorna anges. En nätadress (url) är en bra källhänvisning.
Till tankar har man ingen upphovsrätt. När en studerande i fyra böcker läser insiktsfulla saker om forskning i amerikanska etniska minoriteter och märker att dessa tankar kan tillämpas på kulturella minoriteter i Finland, citerar hon eller han inte amerikanerna och inga källhänvisningar krävs. Det här är den centrala principen inom vetenskapen: man ger och tar emot intryck som man sedan själv reflekterar över och utvecklar vidare som utgångspunkt för sina egna tankar.
Som historieforskare har jag ”stulit” den insikt som fransmannen Braudel har stulit av en annan fransman, Febvre, att geografin ofta styr historiska händelser och att historieforskare borde fördjupa sig i kartor. Så ska man göra. Jag har skrivit och kommer fortsättningsvis att skriva att Viborgska vikens och Vuoksens vatten inverkade avgörande på krigshändelserna åren 1918, 1940 och 1944. Impulsen har jag fått av fransmännen, men de har nog aldrig ens hört talas om Vuoksen.
Till sist ett annorlunda åberopande. Till stöd för det som jag har framfört ovan åberopar jag min verksamhet som advokat framför allt i upphovsrättsfrågor, från år 1977 som föredragande i Högsta domstolen och från 1991 som hovrättsråd, och att jag därmed deltagit i att lösa hundratals upphovsrättsfall. Sedan år 1999 är jag professor, numera till min stora förnöjelse vid Villmanstrands tekniska universitet med informations- och teknologirätt som mitt undervisningsområde. Jag har alltså inte – som man säger på finska – någon egen ko i diket. Jag har inte ens en ko.
Jukka Kemppinen