Resultatstyrning och samarbete
Relativt regelbundet förs det en offentlig debatt om universitetens resultatstyrning. De vanligaste synpunkterna är en oro över att kvantiteten betonas på bekostnad av kvaliteten och att resultatkonkurrensen inverkar på samarbetskulturen. Å andra sidan har resultatstyrningen utan tvivel nått de uppställda målen – universitetsväsendets resultat har förbättrats mätt med alla de mätinstrument som används. Alltså kommer man knappast att avstå från resultatstyrningen i framtiden. Vad innebär det här för universitetsväsendets interna samarbete och speciellt för den virtuella universitetsverksamheten? Är det överhuvudtaget meningsfullt att granska samarbetet utgående från resultatstyrningen?
Resultatstyrningen är bara en av många möjliga styrningsparadigm. Många minns fortfarande momentstyrningens tid. Det går också att styra utgående från mål, antingen kvantitativa eller kvalitativa – eller så kan man låta marknaden styra.
Trots att det i offentligheten bara talas om resultatstyrning så är i själva verket universitetens verklighet en mix av många styrmekanismer och deras samverkan. Om vi granskar universitetsväsendet som en helhet med beaktande av alla funktioner och finansieringskällor, märker vi att den mångomtalade resultatstyrningen med de medel som betalas per examen endast täcker cirka en sjättedel av universitetens totala finansiering. Av allt att döma är det just den här delen som styr såväl den allmänna opinionen som universitetens interna verksamhet.
Den så kallade externa finansieringen utgör en dryg tredjedel av universitetens anslag. Beslut om den här finansieringen fattas i praktiken helt utanför universitetens resultatstyrningssystem, på en marknad där universiteten konkurrerar om att erbjuda bra och högklassiga projekt mot en marginell ersättning.
Resten, ungefär hälften av universitetens finansiering, fördelas enligt undervisningsministeriets i första hand målbaserade kriterier.
Hur borde den virtuella universitetsverksamheten styras?
Vad betyder allt det här med tanke på samarbetet mellan universiteten och framför allt för den virtuella verksamheten? Borde man granska samarbetet ur en resultatstyrd, marknadsorienterad eller målbaserad synvinkel, och om målen tas som utgångspunkt, ska de vara kvantitativa eller kvalitativa?
Undervisningsministeriet har finansierat den virtuella universitetsverksamheten i sex år på projektbasis. Det är lätt att dra slutsatsen att bakgrunden här är ett strategiskt kvalitativt mål: att skapa ett nytt verksamhetssätt och en ny kultur inom universitetsväsendet och för samarbetet mellan universiteten. Men efter vilken logik den verksamhet som har startats på detta sätt i framtiden borde styras vid de enskilda högskolorna är däremot en fråga som kräver mer detaljerad analys.
Projektfinansieringen kan indelas i tre basfunktioner: universitetens interna virtuella verksamhet, ämnesvisa samarbetsnätverk samt den gemensamma utvecklings- eller serviceenheten för universitetens virtuella verksamhet. Det att den sistnämnda har bytt namn avspeglar också ett paradigmskifte i styrmekanismerna. Avsikten är att övergå från en gemensam utvecklingssatsning till marknadsorienterad verksamhet – men frågan är: vilken marknad?
Marknaden eller kvalitetsmål bas för styrningen?
Efterfrågan på marknaden för verksamhet över universitetsgränserna är än så länge liten och fragmenterad. Eftersom varje aktör har sin egen orubbliga uppfattning om hur man ska agera och hur verksamheten ska struktureras, är det svårt att uppnå kostnadsfördelar genom serieproduktion. Dessutom är universiteten som har lärt sig att själva sälja sina tjänster till underpris på en reglerad marknad inte nödvändigtvis särskilt beredda på att betala fullt pris för de tjänster de köper. Marknadsorientering kommer alltså knappast att fungera på en tid, om man inte tvingas till det genom att det uppifrån skapas en reglerad marknad, det vill säga tjänster och tjänsters köptvång. Så håller på att ske bland annat inom ekonomi- och personaladministrationen.
I det här skedet förefaller fortfarande en gemensam satsning med siktet inställt på kvalitativa mål vara en naturligare styrningsmodell. Det centrala målet här är att skapa en gemensam uppfattning om och en gemensam terminologi för universitetens verksamhet. Det här har redan fått en bra start genom olika definitionsprojekt.
För ämnesnätverken är situationen en annan. Ingen tydlig strävan efter marknadsorientering kan lyckligtvis skönjas. Det här vore problematiskt, eftersom universitetens examensmarknad är starkt reglerad. Det är alltså ingen idé att introducera ett marknads- eller resultatparadigm för styrning av det akademiska samarbetet. Men läget är inte heller helt lätt med tanke på mål- eller insatsstyrningen. Den extra satsning som virtualiseringen av undervisningen och samarbetsarrangemangen kräver riskerar att tära på den direkta besparing som samarbetet ger.
Hittills har såväl ämnesnätverken som universitetens egen virtuella verksamhet existerat med stöd av separat tilläggsfinansiering och därför har man inte överhövan behövt fundera på verksamhetens grundläggande meningsfullhet. Det börjar nu vara dags att inse samarbetets verkliga mervärde: bara genom att arbeta tillsammans kan vi sammanföra det bästa sidorna i vårt kunnande och vår expertis till högklassiga helheter.
Timo Tiihonen
Skribenten är prorektor vid Jyväskylä universitet och var i fjol medlem i undervisningsministeriets arbetsgrupp för utveckling av universitetens resultatstyrning. Artikeln baserar sig på hans inlägg den 28 mars vid de nationella dagarna om virtuell universitetsverksamhet.