Förändrar Wikipedia vår uppfattning om kunskapens natur?

Varför skulle jag läsa och skriva i Wikipedia när vem som helst – anonymt, utan användarnamn och lösenord – i nästa sekund kan lägga till felaktig information eller radera de ändringar jag nyss gjort?

Det finns tre anledningar till att Wikipedia fungerar. För det första för att det finns en hel sammanslutning omkring den som har sin egen kultur, sitt eget sätt att verka och sina egna traditioner. Det är enkelt att gå med i Wikipedia-gemenskapen: man behöver ingen användarlicens, man behöver inte registrera sig, man behöver inte ens säga vem man är. Men sammanslutningen har dock sina egna normer. En tid har man överseende med en ny användare som inte följer riktlinjerna, men sabotörer avvisas vid behov med hjälp av tekniska medel. Traditionen dikterar även hur man skriver i Wikipedia: man ska tillämpa en neutral synvinkel, uppföra sig på ett kultiverat sätt och respektera andra. Dessutom ska man förhålla sig konstruktivt också till meningsskiljaktigheter.

För det andra fungerar Wikipedia för att sammanslutningen kring den är tillräckligt stor. Felaktigheter upptäcks och strunt tas bort eftersom medlemmarna är så många att problemen upptäcks omedelbart. Storleken på Wikipedia-omgivningen varierar med språken och wiki-lagbundenheterna gäller nödvändigtvis inte överallt. De största språkversionerna har dock visat på möjligheterna med detta sätt att arbeta.

För det tredje är webbencyklopedin möjlig just för att den är en encyklopedi. Informationen i en encyklopedi är instrumentell och kan kontrolleras och bedömas, vilket inte gäller för t.ex. ett diktverk. Man kan göra en encyklopedi som ett grupparbete eftersom den sammanställs fakta för fakta. Likaså kan felen i den korrigeras av vem som helst.

Kan man lita på Wikipedia?

Naturligtvis finns det också fel i Wikipedia. De kan uppstå redan på grund av illvilliga eller ignoranta användare. Det här minskar dock inte värdet på Wikipedia.

Värdet skulle givetvis kunna mätas efter hur korrekt informationen är för man måste ju kunna lita på informationen i en encyklopedi. Man kunde till och med säga att vi anser informationens viktigaste egenskap vara just dess absoluta säkerhet. Enligt rådande uppfattning måste våra föreställningar – för att vara kunskap – bygga på säkra iakttagelser och beskriva världen sådan som den är. Antaganden och åsikter är annat än kunskap, som är oberoende av personliga uppfattningar. Den här uppfattningen om vetenskaplig kunskap härrör från tiden för naturvetenskapens tillkomst och dess mest kände företrädare torde vara filosofen René Descartes. Descartes tog modellen för sin kunskapsteori ur sina intresseobjekt fysik och matematik. Han ansåg att utgångspunkten för säker kunskap var tvivel: som grund för kunskap kan man ta endast en sådan iakttagelse vars riktighet det inte längre är möjligt att betvivla. Ur sådana axiom kan man härleda andra fakta.

Descartes säkerhet är dock en ingenjörs säkerhet, en sådan säkerhet som en brobryggare behöver i sina hållfasthetsberäkningar. Såsom Jussi Silvonen har påpekat borde vi kanske inte granska informationen i Wikipedia som ingenjörssäkerhet utan som samhällelig samverkan. En annan fransman, Michel de Montagne, som levde under tiden för de franska religionskrigen, ifrågasatte möjligheten med säker kunskap. Montagne – som bevittnat konflikter mellan olika världsåskådningar – ansåg att det är onödigt att eftersträva en absolut säkerhet och i samhällsfridens namn borde vi som vår utgångspunkt ta att erkänna världens osäkerhet. I stället för att eftersträva säkerhet som ingenjörerna, borde vi genom samhällelig debatt försöka finna samförstånd om vilka de politiska och moraliska spelregler är enligt vilka vi lever tillsammans. Kärnan i Montagnes kunskapsuppfattning är en moralisk-politisk oro för människornas samliv, inte för att kunskapen och världen ska motsvara varandra.

1700-talets upplysning eftersträvade förnuft, kunskap och demokrati. De franska encyklopedisterna försökte sammanfatta all världens kunskap i en bok: tillgången till kunskap skulle möjliggöra det bästa möjliga offentliga förnuftet och demokrati. Kommunikationstekniken som t.ex. tryckpressen, radion och teven har alla ökat möjligheterna att skaffa information och öka förståelsen. Internet har redan gjort informationsspridningen global. Samtidigt har interaktion kommit med i bilden, dvs. möjlighet till diskussion, ställningstaganden och egna publikationer, och internets nya skede (”Web 2.0”) tränger kanske undan medievärldens makthavare. Enligt de mest entusiastiska tolkningarna förverkligar detta upplysningens hopp om ett demokratiskt offentligt förnuft. Wikipedia är en ny Encyclopédie.

Att lära sig demokrati

Descartes dröm om säker kunskap går nog inte i uppfyllelse; ingenstans kan man granska världen objektivt utan egna intressen. En tidning, en lärobok och tv-nyheterna representerar alla någons uppfattning, de har sina kopplingar till något företag eller så representerar de åtminstone någon människo- och samhällsuppfattning. Wikipedia och bloggkulturen är inte intresserade av ett enda perspektiv . Bloggar kan visserligen starkt representera en enda synvinkel, men Wikipedias ledande princip är att presentera konkurrerande uppfattningar samtidigt. Vem som helst kan föra in en ny synvinkel, studera artiklarnas ändringshistorik och den diskussion som förts om dem.

Härnäst sprider sig Wikipedias verksamhetsmodell till andra informationsområden: läroböcker, nyheter, samhällsplanering, politik. För att den möjlighet till demokrati som inryms här ska bli verklighet behövs en ny slags mediekompetens. Man måste kunna läsa kritiskt men tillika kunna uttrycka sitt eget perspektiv och också kunna granska vad som ligger bakom påståendena. Nya wikipedier kan vara en hobby för enstaka entusiaster eller så kan de vara en träffpunkt för kulturellt förnuft. För att vara det senare måste vi lära oss kunskapens natur – inte som något som är säkert utan som en diskussion. Vi måste lära oss demokrati och delaktighet. Offentlighet är nämligen för värdefullt för att lämnas i händerna på endast ett fåtal.

Niklas Vainio | Bild: Mika Sihvonen

Skribenten är forskare vid hypermedielaboratoriet vid Tammerfors universitet.