Kan virtuell mobilitet ge fart åt studentutbytet?

 När det vid universiteten talas om internationell mobilitet tänker man traditionellt på fysisk rörlighet. Och det är inget under: de kvantitativa kriterierna för att beskriva internationaliseringen i universitetens resultatavtal utgörs av antal utresande och inkommande utbytesstuderande. Samtidigt kan man känna starka signaler att begränsningen av studietiden inverkar på finländska studenters villighet att delta i internationellt utbyte. Kanske virtuell mobilitet kunde tas till hjälp här, inte som en ersättning för fysisk rörlighet utan som en kompletterande verksamhetsform?

Främjande av internationalisering är ett centralt tema i ”Utvecklingsplanen för utbildning och forskning 2003–2008”. Målet är att det före decenniets slut åker 6 000 universitetsstudenter från Finland på utbyte årligen och att samma antal kommer till Finland. Trots att antalet stiger stadigt är det ännu långt till målet. I diskussioner om vad som hindrar en ökning lyfter man ofta fram det internationella studentutbytets tre problemområden: motivation, studiernas tillgodoräknande i hemlandet samt den ökande pressen att bli klar inom utsatt tid. Vi vet inte ens ännu vilka konsekvenser de nya examensstrukturerna, studietidens begränsning och studiestödets striktare regler får för deltagandet i studentutbyte. De första försökskaninerna för reformerna uppnår ”utbytesålder” nästa år.

Varför åka på utbyte – varför inte?

Enligt en utredning gjord av Erasmus Student Network är de viktigaste motiverande faktorerna för att åka på utbyte att förbättra språkkunskaperna och skaffa sig nya erfarenheter. En mindre viktig faktor är att främja studierna. Studenterna är i genomsnitt mycket nöjda med utbytet i sig och de erfarenheter det ger, men det är anmärkningsvärt att man är mindre nöjd med studierna under utbytet.

Det är formellt lätt att delta i utbyte; processen är oftast smidig och sökande får bra tekniskt stöd. När studenten återvänder hem möts han eller hon dock alltför ofta av den hårda sanningen att bara en liten del av studierna tillgodoräknas. Också de varierande terminstiderna kan göra det svårt att avsluta kurser man påbörjat, såväl före avresan som efter hemkomsten.

Resultatmålen ökar trycket på studierna och det räcker knappast med utveckling av språkkunskaper och erfarenheter som motivering för att delta i utbyte i framtiden. Det finns alltså vägande skäl att arbeta för att studierna under utbytet ska kunna tillgodogöras bättre. En verksamhetsform – dock inte den enda – som kunde stödja fysisk rörlighet är virtuell mobilitet.

Den virtuella mobilitetens dimensioner

Kärnan i internationell virtuell mobilitet är att avlägga studiehelheter på nätet producerade av universitet i andra länder. Kurserna ger även de studenter som inte kan åka på utbyte möjlighet till internationell studentgemenskap. Det finns också andra verksamhetsformer inom virtuell mobilitet som stödjer internationalisering, exempelvis studiehelheter som det egna och ett utländskt universitet genomför i nätverksform och på nätet. Här bildar deltagarna en äkta internationell grupp. En tredje verksamhetsform är att avlägga kurser vid hemuniversitetet eller inhemska JOO-studier på nätet under utbytesperioden. Det här kräver att studiehelheterna vid de finländska universiteten görs flerformiga, vilket skulle ge flexibilitet i fråga om studentens fysiska vistelseort. Det skulle alltså finnas stor användning för våra universitets nätkurser!

Nätet och övrig informations- och kommunikationsteknik ger möjligheter att utveckla också andra tjänster som stödjer studentutbyte. Strävar man efter att med hjälp av nätet öka examinas transparens i enlighet med målen i Bolognaprocessen, bör syftet och innehållet i studiehelheterna beskrivas tillräckligt ingående, öppet och begripligt. Beskrivningarna skulle alltså underlätta inte bara studenternas målmedvetna verksamhet, utan också undervisningspersonalens internationella informationsutbyte – dock under förutsättning att beskrivningarna görs på språk som används för internationella kontakter och gärna också enligt enhetliga definitioner.

Nätet kunde också användas för verksamhet inom sociala gemenskaper som stödjer utbytet. Ett stödnätverk behövs både under förberedelserna för utbytesperioden och under den. Eftersom antalet studenter vid ett enskilt universitet som åker till ett visst land eller universitet är mycket litet åtminstone i Finland, vore det ändamålsenligt att skapa sådana gemenskaper över universitetsgränserna.

Allt detta låter fint i teorin, men hur blir det i praktiken?

Verksamhetsmodeller, erfarenheter

Hurdan virtuell verksamhet och hurdana virtuella studier kunde öka Erasmus-utbytesprogrammets genomslag och effektivitet och samtidigt universitetens samarbete och studenternas vilja att delta? Detta testas i projektet REVE (Real Virtual Erasmus) som finansieras av EU-programmet eLearning. Tekniska högskolan (TH) deltar från Finland. Utgångspunkten är iakttagelsen att tillgodoräknandet av utbytesstudierna fungerar bra när det finns ett långvarigare samarbete mellan avsändande och mottagande universitet (enhet). Samma drag, det vill säga personlig, ömsesidig tillit mellan aktörerna, tycks vara avgörande också för ett lyckat utbyte av och samarbete inom kurser och studiehelheter.

REVE fokuserar på att göra existerande kurser flerformiga och bygga upp samarbete. Samtidigt har man analyserat verksamhetsmodeller och beskrivit dem med hjälp av bland annat UML-modellering (Universal Modelling Language). Det finns fem verksamhetsmodeller inom det internationella samarbetet kring virtuell mobilitet. Modellernas engelska namn ger troligen den bästa bilden av dem: 1) Remote access, 2) Franchising, 3) Coordinated federation, 4) Joint course offering och 5) Course adaptation.

"Environmental Law" som arrangeras i samarbete mellan TH och universitetet i spanska Granada är en av REVEs exempelkurser. Den representerar närmast Franchising-modellen, men har senare också fått drag av modellen Joint course offering. Kursen producerades ursprungligen vid TH och därefter har universiteten i samarbete tagit fram uppgifter för kursen. Lärare från båda universiteten undervisar på kursen som omfattar bland annat artikelskrivning, kommentering och nätdiskussioner. Studenterna fick lära känna europeisk miljölagstiftning och lärde sig av praxis i andra länder. Deltagarna blir medvetna om kulturella faktorer i nätdiskussioner där man argumenterar ur olika nationella perspektiv.

Ett annat exempel handlar om stöd åt programmet Erasmus Mundus. Erasmus Mundus stödjer inte i sig produktion av nätundervisning, utan studenterna rör sig fysiskt mellan olika universitet. Med hjälp av REVE-projektet stöds utvecklingen av såväl konsortiets verksamhetsmiljö på nätet som studenternas nätmiljö. Erasmus Mundus-programmen är av typen Coordinated federation.

Inom ramen för REVE-projektet har man också kunnat stödja exporten av en finsk nätkurs. Kursen Searching for Scientific Information, framtagen av TH:s bibliotek, har anpassats till det belgiska universitetet K. U. Leuven. Samtidigt har man exporterar finskt kunnande inom undervisning i informationskompetens: finländare har fått ge konsultation i hur det går att integrera utveckling av informationssamhällsfärdigheter i examensstrukturen.

Projektet arrangerar nätseminarier i november, där man behandlar lärarnas erfarenheter från de kurser som har genomförts samt lokaliseringsfrågor och särdrag hos de identifierade verksamhetsmodellerna. Ett av projektets resultat kommer att vara en guide för virtuell mobilitet, Manual on Virtual Mobility, avsedd för lärare.

Från pilotprojekt till levande praxis

EU har redan i flera år varit intresserat av virtuell rörlighet och stött enskilda utvecklingsprojekt i stil med REVE. För att man ska kunna ta steget från pilotprojekt till levande praxis behövs genuin och omfattande samarbetsvilja samt fungerande strukturer och praxis inom studieförvaltningen över landsgränserna. Frågorna är de samma som inom nationellt universitetssamarbete – men svårighetskoefficienten är större. De är dock avgörande faktorer för att vi ska uppnå målsättningarna inom Bolognaprocessen. Och för att virtuell mobilitet ska erkännas som en form av internationalisering bör den synas i resultatmätarna. Man får det man mäter.

Anna-Kaarina Kairamo och Reetta Koski

Kairamo är utbildningschef vid Tekniska högskolans stödenhet för undervisning och studier samt FVU-kontaktperson. Koski är planerare inom Nätverket för organisk kemi, ett av FVU:s 42 virtuella nätverk.