Social teknologi och skolsystemets (r)evolution

Typiskt för det sociala är oberoende, frihet att knyta kontakter, strukturell spridning, informell växelverkan och betoning av användarperspektivet vid skapandet av centrala värderingar. På webben lyfts speciellt wikipediernas och bloggarnas popularitet fram som paradexempel på sociala medier. I webbdiskussioner om undervisningsteknologi tros dessa verktyg stödja informellt lärande (Cross 2006), konnektivt lärande (Downes 2005) och konnektivism (Siemens 2005). Dessa tankegångar utgår från social teknologi som ett verktyg för inläraren, inte för läraren. I ljuset av detta är det nyttigare att utforska hur social teknologi stödjer inlärandet i stället för undervisningen.

Professor Seymour Papert försökte ändra på skolsystemet. Hans åsikter var djupt rotade i Piagets forskning om barns lärande. På 60-talet arbetade Papert fem år i Schweiz tillsammans med Piaget, som är känd för sin konstruktivism. Paperts kritik mot skolsystemet grundar sig på Piagets observation att barnet bygger upp sina egna kognitiva strukturer och utgår då från sina tidigare erfarenheter och kunskaper. Papert märkte att en stor del av lärandet sker utan formell undervisning och undrade varför inlärningsresultaten ofta paradoxalt nog är svaga i lärarledd undervisning. Jay Cross (som också myntade termen eLearning) hänvisar till flera studier, enligt vilka cirka 70–80 procent av lärandet sker i informella situationer utanför klassrummet.

År 1967 omsatte Papert sina observationer i praktiken genom att utveckla programmeringsspråket LOGO som med sin enkla struktur var avsett att stödja konstruktivistiskt lärande och därigenom ge vilken inlärare som helst möjlighet att styra en dator. Senare har Papert skrivit om datorn som ett redskap för inläraren som gör det möjligt att reformera skolsystemet utgående från inlärarnas perspektiv.

Enligt min tolkning utvidgar Paperts syn på teknologins betydelse för lärande Vygotskys begrepp ”proximal utvecklingszon”. Förenklat uttryckt betyder termen det hur långt ett barn utvecklas och lär sig utan föräldrarnas intervention.

Inläraren blir en parasit som via webben utnyttjar en utvald värd

Det här återknyter till sociala medier och Paperts dröm om datorn som redskap för en revolution inom utbildningen. Sociala medier syftar ofta på att portvakter och mellanhänder försvinner och makten övergår till användarna. Medan det inom traditionella medier är en liten grupp som definierar vilket innehåll man förmedlar via olika kanaler till en stor grupp, väljer varje individ i sociala medier själv sina egna portvakter bland miljoner alternativ eller blir själv en portvakt.

Detta resulterar i flera alternativ, ett rikare kunskapslandskap och en lärandemiljö skräddarsydd för en själv. Denna uppfattning stöds också av visionen Personal Learning Environment (PLE) som vunnit mycket understöd. Där är det inläraren och inte en extern institution som bygger och sammanställer individens lärandemiljö (Wilson et al. 2006).

Föräldrarna, skolan och lärarna fungerar på motsvarande sätt som portvakter när de väljer vilken kunskap som är viktig och vilken oviktig för barnet. Skolsystemet plågas av massproduktion, det beaktar inte inlärarens proximala utvecklingszon, tidigare erfarenheter, färdigheter och mål, och producerar därför ofta svagare resultat än vad man kunde önska sig av det. Bill Gates har beskrivit det nuvarande systemet som fel verktyg för tidens behov. Det är som om man i dag försökte lära någon att använda dator med en 50 år gammal mainframe-server.

I en ung människas utveckling möjliggör sociala medier i kombination med ny teknik en förbigång av lärandets portvakter, dvs. föräldrarna, skolan och lärarna. Inläraren blir en parasit som via webben utnyttjar en utvald värd (lärare) att lära sig av utan dennas vetskap eller godkännande. Ur lärandets synvinkel avlägsnar webben sådana begränsningar som avstånd innebär.

Som föräldrar är vi enormt frestade att kontrollera våra barns utveckling i den riktning vi vill, ofta utan att acceptera de fördelar som diversitet innebär eller individens egna önskemål. Våra barn kommer att leva i en värld från vilken den nuvarande makthavande generationen för länge sedan har försvunnit. Om man till exempel inte låter barnet sitta vid datorn och öva sina färdigheter i elektronisk växelverkan och inlärning genom att hänvisa till sin egen barndom eller det vackra vädret kan barnets förmåga att klara sig på framtidens arbetsmarknad bli svagare än andras. Kan vi låta bli att göra våra barn till sådana som vi själva är?

Individens problemlösningsförmåga och lärande sprids ut i ett nätverk

I dagens arbetsliv är problemlösning allt mer komplicerat och kräver växelverkan mellan flera olika aktörer. Webbaserad teknologi är minimikravet för effektiv problemlösning. Jag diskuterade nyligen med en expert som är specialiserad på laboratorietest. Han berättade att läkarna i dag är specialiserade toppexperter som vet mycket men samtidigt ingenting. Högre genomsnittsålder och längre livstid leder till mer komplicerade sjukdomsbilder. För att förstå komplexa problem behövs växelverkan mellan olika områden. I stället för expert måste man vara aktiv forskare och kunna diskutera.

Nätverksteoretikern Duncan Watts kallar överlevnad i denna värld intensiv kommunikation: när individer löser komplexa problem i en diffus miljö, kompenserar de sina intellektuella begränsningar genom att utbyta kunskaper med andra. Individens problemlösningsförmåga och lärande sprids ut i ett nätverk bestående av andra människor.

Nätgenerationen (Tapscott) röstar redan genom sitt beteende för interaktion och mångdimensionalitet. Enligt statistiken har de genomsnittliga TV- och radiominuterna i alla åldersklasser sjunkit stadigt sedan år 2000. I USA har antalet tidningsläsare minskat i ännu häftigare takt. Statistiken visar att ju yngre man är, desto mindre tittar man på TV eller läser tidningar jämfört med äldre åldersklasser. Statistiken över internetanvändning visar för sin del på en omvänd trend. I Finland använder redan närmare 100 procent av alla 15–19- och 20–29-åringar nätet, medan äldre åldersklasser släpar cirka tre år efter den yngre åldersklassen.

Unga som vant sig vid ett socialt nät ska inte tvingas till en lineär lärandemiljö

Vad är det då ungdomarnas sysslar med på nätet? Tjänster såsom IRC-galleria, Suomi24, Lunarstorm, MySpace, Cyworld, World of Warcraft, Second Life, Youtube, del.icio.us, Flickr, Wikipedia och bloggar tar segern när man undersöker vilka tjänster som är populärast, mest interaktiva och har mest tillväxtpotential. Web 2.0 beskrivs som en ny webbvåg som omvandlar nätet från en passiv kanal till en aktiv plattform där man gör saker och ting. Det är inget sammanträffande att man för närvarande aktivt funderar över de ovan nämnda tjänsternas roll ur lärandeperspektiv.

Som slutkläm kan man dra den konklusionen att medan genomsnittliga föräldrar sitter hemma och passivt tittar på TV och på morgonen läser tidningen som en redaktör har sammanställt, hänger ungdomarna på nätet som aktiva producenter av och deltagare i sociala medier. Att slänga ett barn som har vant sig vid en sådan mångdimensionell miljö in i ett lineärt system (t.ex. just i en lärandemiljö kontrollerad av en institution) är att undervärdera hans eller hennes färdigheter och snudd på kriminellt. Den största potentialen är att få ungdomarna att inse de möjligheter verktyget de behärskar erbjuder för deras personliga konnektiva lärande.

 – Cicero (106–43 f.Kr.) (fri översättning)

Teemu Arina

Dicole Oy:s VD Teemu Arina är en parasit som håller till i nätet och kanske just nu helt fräckt utnyttjar exempelvis dig för att främja sitt eget lärande. Förutom informellt lärande har han före 25 års ålder varit företagare en tredjedel av sitt liv och byggt upp lärandeteknologier och -metoder för sin egen generation i skolor och arbetslivet. Läs mer i hans blogg.

Teemu Arina är finsk expert i det internationella webbseminariet Knowledge 2.0: Toward a future knowledge society som sänds den 14 februari kl. 19.00–21.00 finsk tid.

Källor:

T. Arina (2007): TVT:n käyttö opetuksessa – tulevaisuuden suuntia: web 2.0 ja sosiaalinen media muutoksen tekijöinä, Det virtuella universitetsprojektets avslutningsseminarium, VTU

G. Siemens (2005): Connectivism: Learning as Network-Creation

S. Downes (2005): An Introduction to Connective Knowledge

J. Cross (2003): Informal learning – the other 80%

J. Corss (2006): Informal Learning: Rediscovering the Natural Pathways That Inspire Innovation and Performance, Pfeiffer

J. Viteli (2005): Web 2.0 – Webin (r)evoluutio?

S. Papert (1980): Future of School, debatt mellan Seymour Papert och Paolo Freire

Finnpanel Oy (2007), resultat från TV- och radioundersökningar

S. Papert (1993): , New York: Basic Books

S. Papert (1999): Jean Piaget, The Time 100, TIME Magazine

B. Gates (2005): Speech: 2005 Education Summit on High Schools, International Journal of Instructional Technology and Distance Learning

L. S. Vygotsky (1978): , Cambridge, MA: Harvard University Press

S. Wilson et al. (2006): , EC-TEL 2006: 506-511

D. Tapscott (1998): , McGraw-Hill