Läraren som handledare på nätet – tutorers erfarenheter av näthandledning

Nätundervisningen förändrar lärarens arbete

Var och en som har genomfört undervisning på nätet vet att det inte gör läraren överflödig och att arbetsmängden inte heller minskar, utan lärarens arbete och uppgiftsfält utvidgas och förändras jämfört med närundervisning (bl.a. Meyer 2003). Undervisningen kan inte läggas upp på nätet i den form den genomförs i närundervisningen (McVay Lynch 2002), utan bland annat kursens arbetssätt och undervisningsmaterial måste övervägas på nytt. Man bör också fästa speciell uppmärksamhet vid instruktionerna för studenternas självständiga arbete.

Undersökning av lärarens arbete på nätet

Målet för min doktorsavhandling (Syrjäkari 2007) var att beskriva och försöka förstå nätundervisningen, lärarnas uppgifter i anknytning till den och de aspekter som påverkar lärarens arbete på nätet. Kännedom om näthandledningsprocessen hjälper lärare och nätundervisningsplanerare att utveckla och mer systematiskt genomföra handledning på nätet samt att bedöma studenternas stödbehov under lärostigen och resurseringen av handledning i kursens olika faser. Dessutom hjälper insikter i näthandledning att se vilka färdigheter nätläraren behöver i sitt arbete. Undersökningens övergripande syfte var att förbättra nätundervisningens kvalitet genom att lyfta fram de egenskaper i anknytning till handledning som man bör bedöma och satsa på för att utveckla näthandledningens kvalitet.

Jag undersökte lärarens arbete på nätkursen Akademiska studiefärdigheter (3 sp). Kursens hela studiematerial har gjorts på nätet och det finns tillgängligt på Verkosto-Vatti-projektets webbplats. Materialet är indelat i tre moduler med olika innehåll: lägerelden, informationssökning och lärande. Kursen pågår i 7–8 veckor och studenterna får stöd av experttutorer (= lärare) för de tre innehållsområdena under deras respektive två veckor långa perioder. Kursen som undersöktes hade 162 studerande och 14 tutorer. Min undersökning är en kvalitativ fallstudie och dess material består av nätdiskussioner, dokument, en elektronisk enkät till tutorerna och temaintervjuer med tutorerna. Nedan diskuterar jag två centrala resultat från min studie.

Styrkan hos kursens tutorer – responsgivningen

På kursen Akademiska studiefärdigheter syns tutorernas verksamhet enligt min undersökning – liksom också enligt studentkommentarerna – allra tydligast i att de ger respons. Vid bedömningen av sitt eget kunnande som nätlärare ansåg tutorerna att de hade antingen goda eller utmärkta färdigheter i att ge feedback på inlärningsuppgifterna. De litade på att de kan ge studenterna uppmuntrande kommentarer och stöd för deras fortsatta studier.

Detta resultat avviker från exempelvis Vainionpääs (2006) undersökning, där lärarna betraktade nätundervisningen som arbetsam uttryckligen på grund av svårigheten av bedöma inlärningen. Det finns flera förklaringar till tutorernas positiva erfarenheter av bedömningen och responsgivningen på den kurs som jag undersökte. En förklarande faktor är säkert det att varje tutor själv hade avlagt samma kurs som studerande. På så sätt kunde de bättre sätta sig in i studentens situation som mottagare av respons och de hade redan fått en modell för responsgivning av sina egna tutorer. En annan aspekt sammanhänger med tutorernas utbildning och introduktion. Med introduktion avses det att tutorerna samlas, i synnerhet inför genomförandet av större kurser, för att diskutera kursens innehåll, arbetssätt, inlärningsuppgifter, mål och responsgivning. Då och då arrangeras också tutorutbildning som ger studiepoäng. En tredje inverkande faktor är tutorgruppen som tutorerna kan vända sig till när de vill diskutera någon knepig sak, till exempel bedömning av studerandes inlärningsuppgift.

Gruppen stödjer utvecklingen till nätlärare

Det kanske mest betydande resultatet från min studie anknyter till den mångdisciplinära tutorgruppen bestående av experter från olika ämnesområden. Vissa tutorer var mycket erfarna nätlärare medan denna kurs för andra var den första erfarenheten som näthandledare. Tutorerna upplevde att tutorgruppen stödde utvecklingen av deras eget kunnande; det fanns alltid någon i gruppen som man kunde fråga om råd och diskutera frågor, idéer eller problem angående kursen med. Tutorerna ansåg att det var nyttigt att de själva först fick sätta sig in i kursen och nättutorskapet i rollen som studerande och att de fick inleda sin tutorkarriär handledda av erfarna tutorer. Således fick de alltid hjälp när de behövde det. Man uppskattade engagemanget och gemenskapen i gruppen; tutorerna upplevde att de tillhörde i synnerhet tutorgruppen för sin egen modul.

Vad händer sen?

Slutsatser som kan dras är att teamarbete passar nätundervisningen väl, eftersom kunnandet i grupp är mångsidigare och gruppen kan ge stöd som är betydelsefullt speciellt för nya nätlärare. Arbetet och gemenskapen i nätverket stödjer utvecklingen av varje lärares kunnande. I det virtuella universitetets nätverksprojekt har man använt detta arbetssätt redan i många år. Samarbetet mellan flera aktörer öppnar också klassrumsdörrar och sporrar lärare att tillsammans utveckla såväl undervisningens innehåll som genomförandesättet och bedömningen samt den egna undervisningen.

Maire Syrjäkari

Skribenten disputerade i oktober 2007 vid Lapplands universitet på avhandlingen Opettaja ohjaajana verkossa – tuutoreiden kokemuksia verkko-ohjaamisesta Akateemiset opiskelutaidot –verkkokurssilla (Läraren som näthandledare – tutorernas erfarenheter av näthandledning på nätkursen Akademiska studiefärdigheter). Syrjäkari anställdes i början av 2001 som projektchef för Lapplands universitets virtualiseringsprojekt och hon har sedan dess arbetat med utveckling av undervisningen vid Undervisningsutvecklingstjänsten vid Lapplands universitet.

Källor:

• Crichton, S. & Childs, E. A. 2004. Teachers as online educators: Requirements for distributed learning and teacher preparation. Educational Technology, (44)4, 25–30.
• McVay Lynch, M. 2002. The online educator. A guide to creating the virtual classroom. London: RoutledgeFalmer.
• Meyer, K. 2003. Face-To-Face versus threaded discussions: The role of time and higher-order thinking. JALN – Journal of Asynchronous Learning Networks, 7(3), 55–65. Nedladdad 5.3.2006 från adressen: http://www.aln.org/publications/jaln/v7n3/v7n3_meyer.asp